Då sitter man här glåmig och tittar ut genom fönstret, som en alkis utanför Systembolaget en söndagsmorgon. Varför sitter jag här? Lite extra salt ramlar ned i såret när min ”käcke” kollega glatt utbrister ”nä, nu måste jag kila till dagis, kan du fixa…” Varför skall jag fixa hans greher? Jag har också ett liv. Dags att ta fram buntbanden igen…
torsdag 25 juni, 2009. 20:01 kl 20:01
den ursäkten funkar alltså fortfarande? jag ger mig fan på att han inte ens har några ungar på dagis, de sitter säkert i hans källare och tillverkar leksaker